Sommaren är i full gång och vi njuter av vackra ljusa sommarkvällar och varma vindar. Sakteliga börjar hösten göra sig påmind, vi beger oss ut på myrarna och plockar skogens guld. Att traska runt på myren ser jag som en riktigt bra träning inför hösten, både för mig och hunden. Tyvärr har jag en fot ur funktion så i år är det sambon som plockar hjortron och dottern kör vattentrask i sjön med Älvan.

Hundträningen kom av sig när det blev semester och andra rutiner (läs inga rutiner…). Här om kvällen slog det mig att det var ett tag sedan jag tränade inkallning med Älvan, nu har det ju varit koppeltider och ingen naturlig träning har skett. Inspirerad till tusen drog jag ut och testade min inkallningssignal som jag trodde, den bristande träningen till trots, skulle fungera. Jag testade att kalla in henne när hon var upptagen med något spännande en bit bort i långlinan, ja nog tittade hon upp men fortsatte med det hon höll på med… i min iver gick jag ut för hårt och föll pladask. Jag avbröt träningen direkt, att tjata leder bara till att inkallningssignalen helt förlorar sitt värde. Jag testade vid några fler tillfällen utan någon bra respons. Jag bestämde mig för att byta signal och helt enkelt börja om med träningen. Jag är sämst på att vissla så jag valde att börja med en visselpipa.

Nu betingar vi in den nya signalen i mängder för att verkligen befästa signalen så att hon ska ha en positiv förväntan när jag kallar in henne. Vi övar titt som tätt och lite här och där alltid med belöningar som hon uppskattar. Jag är också noga med att aldrig kalla in henne när hon är upptagen med något spännande, jag väntar tills hon lyfter blicken från den spännande doftfläcken, allt för att lyckas. Vi övar med koppel och en lång lina för att inte misslyckas. Nu är jag taggad att träna igen, nu lägger vi allt krut på inkallning så förhoppningsvis fungerar det bättre när det är dags för jaktpremiär.