Nu har hösten övergått till vinter och ett nytt år är på ingång. De härliga turerna till fots har nått sitt slut och nu är det skidor som gäller för att ta sig ut i skogen. Tack och lov blev det en lång höst och vi kunde vandra i skogen långt in i december. Längtan till hösten gör sig påmind hela året, förhoppningarna stora och drömmarna om oändliga jaktturer likaså. Men det blir sällan som man har tänkt, i år var det min fot som satte stopp för de långa jaktturerna. Vi har haft en bra höst i alla fall, turerna har varit många och långa i timmar men inte i kilometer, vi har sakta strosat runt och tagit många pauser. Men nästa höst siktar vi på de där långa turerna med en sovsäck i packningen.

En dag i början av september bestämde jag mig för att ta en tur upp på berget, det jag inte visste då var att det skulle påverka oss under en stor del av hösten. Jag släppte Älvan och påbörjade stigningen, nästan uppe på toppen hörde jag henne skälla men inte långt därefter dök hon upp vid min sida med svansen mellan benen. Märkligt tänkte jag, har inte tidigare upplevt att hon varit rädd för något i skogen. Jag testade ge att henne en bit korv, hon tog den inte, hon var riktigt rädd. Jag fortsatte vandringen uppåt men nu med Älvan tätt vid min sida. Vi stötte en järpe men hon gjorde ingen ansats på att lämna min sida. Vi hade en fin dag i skogen, vi vandrade förbi mossiga kullar, tät granskog och öppna platåer med mäktiga tallar. Korpen skrek olycksbådande ovanför huvudet emellanåt och en tjädertupp passerade oss där vi gick sida vid sida hela dagen. Nog är det mysigt att vandra tillsammans med sin vovve men kanske inte riktigt när planen är att man ska jaga fågel. Mot slutet av dagen lyckades Älvan hitta en höna som galet nog satt kvar fast jag befann mig alldeles i närheten, den fick följa med hem i säcken. Vi tog samma väg ner för berget som vi gått upp på morgonen, där fanns svaret på vad som skrämt Älvan, en gigantisk björnspillning. Eftersom jag hörde henne skälla har hon troligtvis varit fram till björnen men av hennes reaktion att döma så deklarerade den nog tydligt att hon skulle sticka därifrån. Storleken på spillningen skvallrar om en stor björn, troligtvis den stora björnen som befunnits sig länge i berget och lyckats klara livet från många björnjägare.

Denna händelse kom att präglade en stor del av hösten, Älvan lämnade inte min sida under många turer framöver. Jag valde att prova många olika områden med olika typer av vegetation, jag hoppades att gles skog där hon skulle se mig på håll skulle få henne att våga släppa taget, men icke. Tillslut bestämde jag mig för att nöta sönder det ödestigna berget och få henne att förstå att det inte finns en björn där varje gång. Vi klättrade upp och ner varje helg tills hon tillslut släppte taget och började jaga igen, tack och lov för det där jädrans berget höll på att ta knäcken på mig.

Söket utökades sakta men säkert och innan hösten var slut kämpade hon på riktigt bra i skogen.  Fåglar har hon också hittat och flertalet har vi lyckats få med oss hem. Även mård skällde hon fint och den fick efter stor möda och mycket besvär följa med hem. Sammanfattningsvis så har det varit en riktigt härlig höst med många fina turer, en liten rödtuss som har utvecklats till en riktigt duktig jägare även om det fortfarande finns moment att utveckla nästa höst, längtar redan.